Hoppas att slippa träffa Mr Collins på krogen

Jag såg Pride and Prejudice häromdagen och måste säga att Mr Collins är ett typexempel på ”mannen som inte förstår ett nej tack, jag är inte intresserad”, där kvinnan måste ryta till och verkligen ta avstånd för att han ska förstå att nej betyder nej, nej betyder inte försök lite mer.

För att citera boken; ”Really, Mr. Collins,” cried Elizabeth with some warmth, ”you puzzle me exceedingly. If what I have hitherto said can appear to you in the form of encouragement, I know not how to express my refusal in such a way as to convince you of its being one.”

Annonser

En potentiell våldtäktsman

My Vingrens blogginlägg ”En potentiell våldtäktsman” har lockat ut mig ur mitt ide. Under de senaste dagarna har den delats av flera i mitt facebookflöde … och varenda gång så dyker de upp, ungefär samma män som de som inlägget handlar om. De där som blir så ledsna för att kvinnor misstänker de för att vara våldtäktsmän. Jag har sett kommentarer om att det är synd att feminister har trissat upp kvinnor så pass mycket att kvinnor nu för tiden ser allt från ett leende till att prata med dem som ett hot, att man inte längre kan ge en komplimang utan att kvinnor blir kränkta och tycker att det är obehagligt osv osv osv.

Vill ni veta en sak? Det finns ett rätt enkelt sätt för dig att få någon slags insikt. Om du ger en tjej en ”komplimang” och hon reagerar på ett sätt du uppfattar som negativt. Stanna upp, tänkt tillbaka. Vad sa du? Hur sa du det? I vilken situation sa du det? Vad är relationen mellan dig och tjejen? Att komma upp till någon du aldrig förut har träffat och säga ”Du har en jävligt snygg rumpa” kanske verkar vara en komplimang i dina öronen, i mina och många andras så är det beviset på att det alltid finns någon som bedömer en. Och speciellt kommentarer om kroppsdelar som har en sexuell koppling i samhället är extra obehagliga om de kommer från okända män, speciellt om det är nattetid eller när man är ensam i närheten av honom. Det sätter liksom ett sexuellt fokus på kontakten och tyvärr så är samhället så att vi tjejer ofta går och konstant kalkylerar hur vi ska slippa sexuell kontakt med män vi inte vill ha sexuell kontakt med. Hence: obehag. 

För tyvärr är det så. Jag har ett enkelt ”potentiell våldtäktsman”-test – som tyvärr inte har särskilt hög sensitivitet eller specificitet, det hade ju varit toppen om ett sånt test existerade – som jag tillämpar på krogen. Det går till så att om killen inte respekterar mitt nej i en social situation, då är han branded som ett potentiellt hot och det finns inte en chans att jag kommer att gå hem med honom eller låta någon av mina vänner gå hem med honom den kvällen. 

Jag ska berätta en liten anekdot. För två helger sen var jag ut med mina vänner. På utestället kommer en kille fram och börjar prata, rätt så trevligt först, typ frågade om jag sett på Eurovision Song Contest och vi pratade lite om det. Sen så frågade han om jag ville ha något att dricka. Jag sa nej, för jag var nog full som det var och ville inte ha något från honom. Han säger ”Men kom igen, något kan jag väl få bjuda på?”. Jag säger nej tack, och förklarar att jag inte ska ha något mer att dricka. Han säger ”Men något litet kan du väl ta, en öl eller?”. Jag säger nej än en gång och blir rätt glad när killen traskar iväg till baren. 15 minuter senare är han tillbaka… med ett glas öl till mig. Som han propsar på att jag ska ta, trots att jag försöker slingra mig med att jag aldrig bad honom köpa något åt mig. Efter många om och men så tar jag ölen och ursäktar mig med att jag ska gå och dansa med mina vänner. Sätter ned ölen, för jag kan inte dansa med ett fullt ölglas som jag inte tänker dricka och finns inte en chans att jag kommer att ge den till någon av mina vänner då jag nu absolut inte litar på killen. Efter 5 minuter är killen där… för att tala om för mig hur oförskämd jag är. Som dels överger honom efter att han köpt mig en öl och som dels sedan inte dricker ölen som jag fått av honom. Att jag utnyttjar honom.

Men vad fan! Jag ville ju inte ens ha en öl!

Och den killen är nu för evigt branded som potentiell våldtäktsman i min hjärna. Om man inte respekterar ett nej och ser sig entitled till ens sällskap, trots att man precis har träffats, då ringer varningsklockorna.

Bara för att ni inte vill förstå

Jag har aldrig riktigt bloggat om åsikter eller min livssyn. Mitt bloggande har varit begränsat till dagboksliknande inlägg av typen ”Idag var jag på stan med Sofia. Vi gjorde det här och det här och det här” under sena högstadiet/tidiga gymnasiet. Däremot är jag flitig kommentator på bloggar, speciellt när mitt tålamod har tagit slut.

Och det har det gjort nu. Har noll tålamod kvar. Så lite tålamod att jag till och med skapade en egen blogg enbart för att kunna göra ett långt inlägg där jag förklarar hur lite tålamod jag har. Och vilka är det som har orsakat detta? Jo, alla ”men tänk på alla falska våldtäkter dåååå!”-personer.

Varför fan ska jag tänka MER på  falska våldtäkter? De typ icke-existerande falska våldtäktsanmälningarna som ändå får en så otroligt stor plats i vårt samhälle och influerar så många. Som smyger sig in i samhällets syn på våldtäkt, trots att de typ är ovanligare än bengaliska tigrar. Ändå så verkar många – speciellt män i kommentarfält på internet – alltid känna någon som har blivit falskt anklagad för våldtäkt. HUR vet du det? Var du där? Eller är det för att din polare är en så ”schysst kille”. Newsflash: han är mest troligen inte det.

Vill ni höra en historia? 

Jag har en vän. Vi kan kalla henne Maria. När Maria gick på gymnasiet så var hon en riktig partypingla som var ute på diverse hemmafester varje helg och ibland också lyckades smita in på krogen, trots att hon bodde i en liten ort där typ alla kände alla. Okej, inte riktigt så liten. En kväll var Maria på fest hemma hos några killar som var något år äldre än henne. De var ett gäng på 10-12 personer, men allt eftersom natten gick framåt så blev de färre och färre och till slut var det bara Maria och killen som ägde lägenheten kvar. Det var vinter med väldigt låga temperaturer och allt vad det innebär, så killen erbjöd Maria att sova över istället för att behöva ta sig hela vägen hem till fots. För att göra en hemsk historia kort; Maria somnade och vaknade av att killen hade sex med henne. Hon protesterade till att börja med och försökte ta sig loss, men han fortsatte ändå, varpå hon slutade kämpa emot och bara låg där tills han var färdig.

Maria anmälde. Och det är där helvetet börjar. För killen, vi kan kalla honom för Johan, var ju inte sån. Johan var ju en schysst kille – och till råga på det en väldigt duktig idrottsman och en bärande spelare i ett av samhällets idrottslag. Dessutom så ansågs han ju vara riktigt snygg. Det hade ju till och med Maria sagt själv, på en tidigare fest, när hon i en slags Sanning eller konsekvens skulle säga vem som var den snyggaste killen på festen. Alla fattade ju att hon var intresserad av honom. Och alla visste ju att Maria var lätt på foten, hon hade ju hånglat med en annan kille bara tre veckor innan på en fest. Och Johan sa att visst, han hade legat med Maria och hon hade varit med på det, hon hade ju gjort allt för att försöka vara kvar så att det bara blev de två kvar och sen typ tagit initiativet. Enligt honom ville hon fortsätta träffa honom efteråt, att de typ skulle börja dejta, men att han kände att han inte riktigt ville det – och att det var därför hon sa att han våldtagit henne. För att han inte ville bli ihop med henne efteråt, typ för att rädda sitt eget anseende.

Hur tror ni att Maria, offret, bemöttes efter att ha utsatts för en våldtäkt? Att folk stöttade henne? Tyckte synd om henne? Tog hennes sida? Att Johan blev bespottad och utdriven ur staden med eldgafflar? Dröm vidare. Johan blev stöttad. För det var ju så synd om honom, en så fin kille, att bli beskylld för att han inte velat bli tillsammans med den slampan. Snarare var det Maria som fick all skit; nedvärderande kommentarer om sexuella aktiviteter (plötsligt så kände typ alla någon som legat med henne), om att hon var patetisk, nedsättande kommentarer om hennes utseende etc. etc. Så hon lämnade staden så snart hon kunde. Och just ja, anmälningen gick förstås inte särskilt långt, för det fanns ju inga bevis.

Nu kommer någon komma hit och säga att: Men hur vet du att hon inte ljög då?! Ja, det är ju svårt att veta. Hur vet du att Johan inte ljög? Jag har dock svårt att se hur Maria ska ha ljugit då jag med mina egna ögon sett hur påverkad hon blivit av händelsen och vad som hände efteråt. Jag har svårt att tro att hon ljuger då hon inte är den enda av mina vänner som kan berätta liknande historier; inte om klasskompisar på gymnasieskolor som vänt sig emot våldtäktsoffer – men om killar som inte tar ett nej och bara fortsätter. ARFÖR skulle en tjej vilja falskanmäla en kille för våldtäkt med tanke på att våldtäktsanmälningar oftast bara leder till en massa skit för tjejen och inte går vidare? Tror ni vi är masochister? Det som får mig att vara 100 procent säker på att Maria talar sanning är detta; Det jag skrivit ovan kunde lika gärna varit min egen historia. Skillnaden är bara att jag aldrig anmälde, av rädsla att samma efterspel skulle drabba mig. Jag är en del av mörkertalet.

I slutet av tonåren hade jag en pojkvän. Vi var tillsammans under en längre period och under denna period hade jag en massa problem med mitt underliv. Jag hade frekventa UVI som gjorde att sex inte var så nice, för det gjorde alltför ont. Så jag nekade sex i vaket tillstånd pga smärta. Han visste också att när jag sov, då skulle han lämna mig ifred, vi hade pratat om det och jag hade flera gånger visat min irritation när han typ höll på att ta på mig eller börja pussa på mig när jag höll på att somna eller var nyvaken. Ändå så vaknade jag en natt av att han inlett ett PIV-samlag med mig. TROTS att jag sagt att jag inte gillade att han höll på när jag sov. TROTS att jag hade för ont för att vilja ha sex när jag var vid medvetande. Jag vaknade upp, vi bråkade om det och så var det med det.

Bara för att upprepas ett litet tag senare när vårt förhållande var lite rockigt och jag inte ville ha sex för att jag inte kände för det, för jag var ju så sjukt sur på honom för det kändes som att han inte respekterade mig. Och så händer samma sak; jag sover – och vaknar av att han inlett ett samlag. Det var ju verkligen beviset på att han inte respekterade mig. Så det var tack och hej med det förhållandet.

Jag anmälde aldrig. För det fanns ju inga bevis. Vad skulle polisen säga? Skulle de sucka trött och på något sätt visa att ”du, det där är väl inte hela världen?” (ett bemötande jag fått i efterhand när jag öppnat upp för manliga vänner). Och vad skulle andra säga? Skulle jag bli sedd som en falskanmälare? Skulle det bli hela flashbacktrådar som diskuterade mitt sexliv och tillskrev mig en sexuell historia jag inte hade? Skulle folk säga att jag bara anmälde för att hämnas på ett ex? Så jag vågade inte.

Några år senare gick jag hem från krogen med en kille, en fotbollsspelare. Efter att ha hånglat i hans soffa i en kvart, eller så, så bestämde han sig för att gå vidare. Och jag ångrade mig, kände att jag inte ville ligga ikväll. Och sa nej… varpå han ändå fortsätter att klä av mig på underkroppen. Jag sa nej igen… och han stack in sitt finger i mitt underliv. Jag försökte sätta mig upp, varvid han lägger sig över mig och för in sin penis. Och jag gav upp, för han hade ju inte lyssnat tidigare. Tänkte ”okej, gör det snabbt då” För det verkade ju inte göra någon skillnad om jag sa nej. Och passivt lät det hända.

Med tanke på att jag hade historien med Maria och hur det gick för henne när det var den schyssta idrottskillen som anklagades och med tanke på att det här också var ord mot ord, så valde jag att inte anmäla. För jag ville inte bli attackerad och ifrågasatt. Få mitt namn draget i smutsen.

Jag tror att många av de där anekdoterna folk sprider omkring sig när det blir tal om falska anmälningar faktiskt är våldtäkt, bara att de inte vill se det i vitögat. Förövaren kanske inte ens inser att det är våldtäkt. Och alla känner ju igen den typiska våldtäktsmannen som någon som har taskig kvinnosyn, har svart huvtröja och utländsk härkomst och gömmer sig i parker på nätterna och väntar på ett offer. Inte Johan  som du spelar fotboll med och som är en schyst kille eller Marcus som varit tillsammans med sin flickvän i 3 år och alltid är jättegullig mot henne när hon är med på fest och verkar vara världens mysigaste pojkvän.

Det är synd att tankarna direkt går till våld och hot när våldtäkt kommer upp, då jag upplever att de där andra våldtäkterna är vanligast; där ett nej inte respekteras och tjejen till slut ger upp och bara låter det hända, eller där killen uppfattar nejet men tänker att ”om han bara gör henne lite mer upphetsad så kommer hon ju vilja” och sen uppfattar att det är vad som händer när hon efter ett tag slutar säga nej. Det är ju sjukt att folk inte uppfattar det som våldtäkt att påbörja samlag med någon som säger nej. Fast det verkar vara lite rådande läge ute i världen just nu. Jag skulle kunna fortsätta det här inlägget en bra mycket längre bit genom att berätta om våldtäkter tjejer jag känner har blivit utsatt för.

Därför avskyr jag Metros löpsedel. För det spär på falsk anmälnings-myten. Okej, hon kanske falskanmälde, men du kan inte ropa ”falskanmälan!” direkt någon rapporterar våldtäkt. För vet du, majoriteten av unga tjejer har faktiskt redan blivit våldtagna eller kommer att bli det. Och om tjejen är känd för att ligga runt, går på psykmedicin eller är en drama queen betyder inte att det gör hennes anmälan ogiltig by default. För vet du; de tjejerna har inget frikort. De blir också våldtagna. Och om man fortsätter att sprida myten om de frekventa falskanmälningarna så kommer det gå ut över alla dessa våldtäktsoffer, de som inte blir överfallna i parken av ett gäng killar som slår dem sönder och samma (de kommer nog alltid bli trodda och få sympati). Det kommer att göra att tjejer som blir våldtagna drar sig för att anmäla om de riskerar att bli syndabockar och uthängda. Det kommer att göra att tjejer som blir våldtagna inte blir trodda om de anmäler.

Så snälla du som säger ”jag känner en kille som..”, tänk efter. HUR vet du att det var en falskanmälan? Var du där?

Annat på samma ämne:

Hej Blekk!: Metro – det här är inte okej

Hej Blekk!:  Uppföljning ang löpet

Los vrede: Öppet brev till Metro

Moralfjant: Metro normaliserar våldtäktskulturen

Kultureliten: Lata ungdomar och kvinnor som ljuger om våldtäkt

Också relevant:

Genusfolket: Om att skilja på frivilligt och ofrivilligt sex