My Vingrens blogginlägg ”En potentiell våldtäktsman” har lockat ut mig ur mitt ide. Under de senaste dagarna har den delats av flera i mitt facebookflöde … och varenda gång så dyker de upp, ungefär samma män som de som inlägget handlar om. De där som blir så ledsna för att kvinnor misstänker de för att vara våldtäktsmän. Jag har sett kommentarer om att det är synd att feminister har trissat upp kvinnor så pass mycket att kvinnor nu för tiden ser allt från ett leende till att prata med dem som ett hot, att man inte längre kan ge en komplimang utan att kvinnor blir kränkta och tycker att det är obehagligt osv osv osv.
Vill ni veta en sak? Det finns ett rätt enkelt sätt för dig att få någon slags insikt. Om du ger en tjej en ”komplimang” och hon reagerar på ett sätt du uppfattar som negativt. Stanna upp, tänkt tillbaka. Vad sa du? Hur sa du det? I vilken situation sa du det? Vad är relationen mellan dig och tjejen? Att komma upp till någon du aldrig förut har träffat och säga ”Du har en jävligt snygg rumpa” kanske verkar vara en komplimang i dina öronen, i mina och många andras så är det beviset på att det alltid finns någon som bedömer en. Och speciellt kommentarer om kroppsdelar som har en sexuell koppling i samhället är extra obehagliga om de kommer från okända män, speciellt om det är nattetid eller när man är ensam i närheten av honom. Det sätter liksom ett sexuellt fokus på kontakten och tyvärr så är samhället så att vi tjejer ofta går och konstant kalkylerar hur vi ska slippa sexuell kontakt med män vi inte vill ha sexuell kontakt med. Hence: obehag.
För tyvärr är det så. Jag har ett enkelt ”potentiell våldtäktsman”-test – som tyvärr inte har särskilt hög sensitivitet eller specificitet, det hade ju varit toppen om ett sånt test existerade – som jag tillämpar på krogen. Det går till så att om killen inte respekterar mitt nej i en social situation, då är han branded som ett potentiellt hot och det finns inte en chans att jag kommer att gå hem med honom eller låta någon av mina vänner gå hem med honom den kvällen.
Jag ska berätta en liten anekdot. För två helger sen var jag ut med mina vänner. På utestället kommer en kille fram och börjar prata, rätt så trevligt först, typ frågade om jag sett på Eurovision Song Contest och vi pratade lite om det. Sen så frågade han om jag ville ha något att dricka. Jag sa nej, för jag var nog full som det var och ville inte ha något från honom. Han säger ”Men kom igen, något kan jag väl få bjuda på?”. Jag säger nej tack, och förklarar att jag inte ska ha något mer att dricka. Han säger ”Men något litet kan du väl ta, en öl eller?”. Jag säger nej än en gång och blir rätt glad när killen traskar iväg till baren. 15 minuter senare är han tillbaka… med ett glas öl till mig. Som han propsar på att jag ska ta, trots att jag försöker slingra mig med att jag aldrig bad honom köpa något åt mig. Efter många om och men så tar jag ölen och ursäktar mig med att jag ska gå och dansa med mina vänner. Sätter ned ölen, för jag kan inte dansa med ett fullt ölglas som jag inte tänker dricka och finns inte en chans att jag kommer att ge den till någon av mina vänner då jag nu absolut inte litar på killen. Efter 5 minuter är killen där… för att tala om för mig hur oförskämd jag är. Som dels överger honom efter att han köpt mig en öl och som dels sedan inte dricker ölen som jag fått av honom. Att jag utnyttjar honom.
Men vad fan! Jag ville ju inte ens ha en öl!
Och den killen är nu för evigt branded som potentiell våldtäktsman i min hjärna. Om man inte respekterar ett nej och ser sig entitled till ens sällskap, trots att man precis har träffats, då ringer varningsklockorna.
Lilla vännen 